Category Archives: Fantasy

Star Wars the Last Jedi

Först; jag gillade filmen men jag kände mig besviken och undrade varför jag mot allt förnuft hoppats för mycket. Jag har försökt att inte ha för höga förhoppningar men jag har misslyckats.
Det var stora explosioner, sköna aliens (älskar Thala-Siren) och en del mumbo jumbo om kraften men det fanns också en väldig känsla av ”varför?”.

Låt oss börja med att ‘Nu kan vi spåra skepp genom hyperrymden’. Det är ju nytt. Jag började genast fundera på hur det fungerar. Det måste vara det där armbandet som gör att de har kontakt med Rey. Detta är en stor del av handlingen, kommer de att tvingas kasta bort den, förstöra den. Överge Rey igen? Känslor, drama, patos! Det kan bli spännande.
Nej det är en tråkig icke-förklaring istället. (Det kunde ha lagts upp med en kort scen om att man planterar en bugg på ett av rebellskeppen. Kanske en evil-BB8 som fäster en liten sak som vi inte vet vad det är men när Imperieskeppen dyker upp så tänker man ”Aha” och inte ”Va fan?” Som så mycket i den här filmen så finns det inga upplägg och det som redan lagts upp följs aldrig upp)

Sen börjar ‘jakten’. *suck* Det etableras ganska snabbt att man helt plötsligt använder bränsle. Jag köper det. Det är nytt och oförklarat precis som hyper-rymd-spårning så det är säkert viktigt eller har en bra förklaring. Men nej det bara är så. Det etableras också att hyper-rymd-spårning måste vara en sak som bara finns på ett skepp. Så vad ska vi göra? Åka rakt fram riktigt sakta i två timmar…

Låt oss ha ett generalstabsmöte i ett par sekunder. Kan någon komma fram till en annan plan?

  • Vi har tre skepp, ska vi dela upp oss? Alla flyger till vars en planet så kan två av tre klara sig.
  • Vi kan använda hyper-rymdfart som ett vapen. Vi lastar över alla i två skepp och skjuter ner Imperiets flaggskepp med ett tomt skepp. Vi har ju gott om transportskepp.

Någon mer plan? Nej, då kör vi rakt fram riktigt sakta i två timmar, OK? Oh, vi berättar inte för någon annan, OK? Så att ingen blir orolig för att vi inte har någon plan. För så funkar folk!

Detta är en film som uppenbarligen bara handlar om Poe Dameron, en throw-away karaktär från förra filmen (Han skulle ha dött i Tie-kraschen i början på förra filmen). Poe har en arc, en utveklingskurva. Han vill vara en ledare men inser inte att han riskerar andras liv när han riskerar sitt eget. I slutet inser han vad det kostar att leda när Finn försöker ta livet av sig. Framsteg!

Finn kunde haft en arc. Om han hade dött så hade han haft en utveckling från cyniskt feg till självuppoffrande idealist. Men han dör inte så han kommer säkert att harva samma skit i nästa film. Dessutom är hela hans scentid bara ett Plot device för att bygga upp Poes karaktärsutveckling. Så varför ska jag bry mig om hans fjanterier i Monte Carlo?

Rey har ingen utveckling. Hon ville veta vem hennes föräldrar för att finna sin plats i världen. Men hon upptäcker aldrig det. Det kommer i lite dialog, inte i en insikt. Hon vill bli en Jedi men det blir hon inte/är hon redan. Hon vill hämta Luke men det gör hon inte.

Sen har man kastat bort Leias död. Hon kunde dött i rymden som ett slag mot Kylos stabilitet. Vi vet att Carrie Fisher har gått bort så de kunde låta henne dö på ett spektakulärt sätt. Nu måste hon dö off screen istället för att få gå upp i lågor som hon förtjänade.

Luke dör i onödan. Vad dör han av? Varför dör han? Han bara smälter bort. Han var aldrig ens i närheten av någon fara. Det var hela grejen med slagsmålet med Kylo. Hela Lukes personlighet känns kymig och hade kunnat klippts bort helt utan att det påverkade Poes handling (Det handlade ju om Poe, eller hur var det nu?)

Ondskan är borta. Innan var ondskan var Imperiet, förtryck och svart-vit scenfärger mot rebellerna med frihet och ljusa jordfärger. Jag hade nästan hellre sätt att Imperiet var karikatyrer av kommunister än att man kastar in ett rymd-Las Vegas, åsnehundar och att det är kapitalisterna som egentligen ligger bakom Snokes ondska. Om Snoke inte är roten till ondskan; Varför ska jag då bry mig om kampen mot honom? Om han dör, varför ska jag bry mig om vem som tar hans mantel? Istället för att stå upp mot allt som är fel med galaxen så är Leias och Lukes kamp irrelevant.

Varför har Rey ingen utvecklingskurva? Hon kunde varit jättestark i kraften men saknat disciplin eller fokus. Nej, hon är färdig från början. Så hon får aldrig utvecklas. Hon blir en straw-strong woman. Tråkig, statisk och intetsägande.

Kylo Ren blir filmens röst när han säger ”Du måste förstöra det gamla innan du kan bygga något nytt!” Allt som kommit före måste rivas ner. Reys föräldrar, ingen förklaring. Snokes bakgrund, ingen förklaring. Phasma, ingen scentid. Finn, ingen handling. Leia, ligger i koma halva filmen. Var var Chewie hela filmen? Rian Johnson verkar bara vara intresserad av att riva ner allt som försiggått tidigare och inte ens intresserad av att bygga något eget. Kvar står vi med frågorna.

Samtidigt fanns det bra saker som kändes Star Wars och inte Ocean’s 11k, Transformers eller Convoy. Det enda som jag egentligen saknade var handling, karaktärer, världsbygge och lite engagemang i vad som komma ska.

What if Tolkien was American

2015-07-26 08.04.59”Tolkien is the father of Fantasy, and J.R.R. Tolkien was a British author writing mythology for the British people. Of course, feudalism features heavily in his work. And that was when I asked myself the question that got me started writing Cold Iron: What would Fantasy look like if Tolkien had been American?” Stina LeichtScalzi’s Big Idea

2015-07-26 08.03.30

 

 

Cold Iron tar sitt avstamp med Nels, kronprins i Kungariket Eledore. Han och hans tvillingsyster är sexton och av rasen kainen. Vanligtvis utvecklar kainen sina magiska förmågor vid denna tiden men inget tyder på att Nels har den kungliga magin att kunna Befalla. I ett överfall av människor från regnumet Acrassia tvingas Nels in i ett helt nytt spår. Han dödar. En kainen som har tagit ett liv har bara en väg framåt, armén. På grund av kainen tabu mot död och blod kan han aldrig ta tronen.

146622Leight har tagit inspiration från olika delar av den amerikanska historien. Kainen kungariken är ett sammelsurium av olika klaner och folk som samlat sig i nationer, inspirationen från indianernas historia (men även USAs smältdegel finns med) är tydlig men funkar bra. Människorna har ett fotfäste i Acrassia och för ett krig mot Eledore och introducerar musköter och pistoler mot kainen magi. Variolaepedemin som plågar Eledore har också sitt ursprung i amerikansk historia.

Hon har också tagit inspiration direkt från Tolkien. Tolkiens alviska var inspirerad av Finska så Leicht tog inspiration för kainen från Finland. Detta syns mest i diakriter, namn och, lite grand, i kulturen. Jag har tidigare klagat på slumpartad och förvirrad användning av diakriter som om de vore enbart bokstavsbling utan mening, påverkan eller betydelse. Leicht använder diakriter på ett sätt som känns genomtänkt och logiskt (se kartbilderna).

Jag är mycket imponerad och sugen på nästa del. Cold Iron är en klockren fyra. Den lider lite av dålig karta och bristande stringens i det militära aspekterna men för att vara skrivet av en civilist är det helt godtagbart. Är du inte, som jag, en kartfetischist så behöver inte kartan störa heller. Se den inte som muskötfantasy utan som fantasy med musköter så är du på rätt spår.

 

 


Cold Iron finns även på Adlibris och Bokus

Goblin emperor

Goblin-EmperorGoblin Emperor av Katherine Addison är inte en bok om goblins. Där finns heller inga alver. Den handlar om Maia som är halvgoblin/halvalv och tredje sonen till alvernas härskare. När hans far och tre bröder dör kastas han in i rollen Alvernas Kejsare. Det enda problemet är att Addisons ‘alver’ inte är alver. Hennes ‘gobliner’ är heller inte gobliner, de är ryssar, lätt fantasyfierade ryssar.

Addisons alver saknar allt som gör alver till alver utom spetsiga öron och ett nedlåtande sätt. Alverna utmålas på ett sätt som ger mig starka associationer till Franska hovet på sjuttonhundratalet (ett intryck som stärks av att det finns luftskepp och arbetareförbund). Det är silke, komplicerade håruppsättningar, hovritualer och vad mer; De ses som gamla vid sextio år ålder. Det som hade kunnat vara intressant om Maia efterträdde en ledare som suttit vid makten sedan Världens Första Ålder, regerat i leva tusen år, blir bara en vanlig dynastisk kris (i all ärlighet träffar Maia en alv som är två tusen år gammal men han drunknar i alla andra vanliga människor och han har i princip ingen inverkan på handlingen). Detta är mer än bara lite synd. Alver är högnästa och hällörade men man kan ofta acceptera det eftersom de faktiskt har en livserfarenhet på några tusen år och de tror på gud för att de faktiskt träffat hen (eller har en nära, nu levande släkting som har gjort det!). Addisons alver har inga av dessa försonande drag. Det är helt och fullt mänskliga i ordets sämsta mening. Det är inga alver de är bara vanliga människor med spetsiga öron. Det finns ingen känsla av att se övernaturliga- fantasy- eller fantastiska varelser som görs levande och som du som läsare får insikt i.
Det saknas helt enkelt Wow-faktor.
Inte ens en bakgrund till hur Fantasyalverna blev så erbarmligt tråkiga!

På samma sätt saknar hennes Gobliner alla drag som skulle göra dem till gobliner (eller troll, vättar eller orcher). De har kraftig underkäke och svartmuskig hy. Men deras kultur, beteende och beskrivning är rysk. Vi introduceras till dem via en ‘ambassadör’ som är lite ”mänskligare” än de franska hovherrarna. I övrigt är han helt och fullt mänsklig. Inga orkiska drag, inga vättedrag, ingenting. Det kryllar av halvalver, de är tjänare vid avlernas hov och även i goblinernas ambassad syns de. Det bjuds t.o.m. på gurksallad på ryska ambassaden!Creamy-Dilled-Cucumber-Salad Maia, som påstås vara halvorc, reagerar inte över alvernas mat. Det beskrivs många olika maträtter men inte en enda reflektion från Maia. Han hade kunnat reagera på att maten är smaklös, irritera sig på att saknar paletten för att ens uppfatta de subtila nyanserna eller åtminstone få magknip för att inte fått äta rått kött på länge. Vad som helst som som lyfter upp historien från en ganska vanlig, simpel historia om hudfärg och hovintriger.

Men om man bortser från att Addison helt missar målet (om nu hennes mål är att skriva om alver och gobliner?). Om man bortser från att boken inte alls handlar om det den ger sig ut för att handla om. Om man kan hejda sig varje gång hon skriver eller påstår något som bryter illusionen om att det är Fantasy och inte en historisk roman? Ja, då är det en ganska trevlig bok. Alldeles för lång, lite vattnig men inte helt oäven.

En tvåa som nästan men inte helt lutar mot en trea.

mr308_Squee


Goblin Emperor finns även hos Adlibris och Bokus

Betygsmodell
1. En dålig bok. Den borde aldrig tryckts och ve den som fick mig att läsa den!
2. Jag är besviken. Jag vill ha tillbaka tid och/eller pengar. Inte värt besväret.
3. En solid bok. Bra läsupplevelse. Inte allt perfekt med allt är helt OK.
4. En Bra Bok.
5. Wov. En bok jag tvingar folk att läsa, ringer upp två gånger om dan för att fråga vad de tycker om den.

 

Rapture

raptureNyxnissa so Daschem är tillbaka. Hon har gömt sig vid den Druciska gränsen i sju år men det går inte längre.

Rapture är Kameron Hurleys tredje del i serien Bel Dame Apokrypha

För dig som ogillar spoilers men vill veta om en serie håller hela vägen fram så kan jag lugna dig. Bel Dame håller hela vägen. Den griper tag och sedan åker det bara hela vägen utan att göra avkall på realism och brutalitet. Läs den, läs den nu!

 

*   *   *   Spoilers nedan   *   *   *

 

Först måste jag säga att jag älskar världsbygget. En ofärdigt terraformad värld där terraforming bioagenter har spårat ur, används som vapen, designas och redesignas kontinuerligt av motstridiga intressen skapar en intressant klangbotten mot vilken historien berättas. Hurley kan också konsten att plantera och avslöja saker om världen som ger mersmak. På Umayma begraver man inte sina döda, man kremerar dem. Nyx hugger huvudet av de hon jagar ner och i bok två avslöjas varför. När Nyx blir dödad visar det sig varför det är så viktigt att just hugga av huvudet. I bok tre får vi se vad som händer när man begraver en död kropp utan att kremera den. (Ras Tiegans be crazy!). Alla dessa detaljer spelar in på historien och ger den djup och trovärdighet.

Rhys, Nyx Khos och Eshe har alla troliga karaktärsbågar. Mellan varje bok går det en rimlig mängd tid. Mellan bok två och tre har det gått sex-sju år. Nyx har slagit sig ner vid havet i Drucia, Rhys har tvingats lämna Tirhani och bosätta sig i Khairia. Han äktenskap har dessutom drabbats av de självklara följderna av att Nyx drabbat deras liv. Det är lätt att skriva, ”Han bosatte sig i Tirhani med sin fru och barn. Sedan levde de lyckliga ever after.” Men hur troligt är det egentligen? Din historia sätter spår och det kostar att överleva. Så till skillnad från, tex, Harry Potter där världsomvälvande saker händer varje termin, var och en tillräckligt för att ge huvudpersonerna PTSD så är Nyx och Rhys historia utsträkt över ett helt liv. Nyx är gammal, stel och börja bli gråhårig. Inte för att hon mjuknat något för det.

Insatserna är högre än någonsin, farorna värre, kostnaden högre och såren djupare.

Som sig bör.

 

God’s War & Infidel rec


Rapture finns hos Adlibris och Bokus

Mer Krutmagiker

The Crimson Campaign av Brian McClellan är andra delen i The Powder Mage trilogy.

 

*   *   *   spoilers nedan   *   *   *

hämta

crimson-cover-proof_RPKriget är ett faktum i Adro och gudarna gör sig påminda i ‘De Nio’, dvs Adro, Kez och de andra länderna i McClellans värld. Fältmarskalk Tamas har lett sin armé till försvar för Adro i Surkovdalen och leder sina bästa brigader och alla sina krutmagiker för att slå till mot flanken ab Kez armé.
Taniel och hans följeslagare Ka-poel är fortfarande medvetslösa efter upplösningen i första boken. När de kommer in i historien har allt gått åt skogen, Adros armé är ledarlös och Kez magikercabal har lyckats negera krutmagikerna med sina sjuka Dr Moreauliknande experiment.
Adamat försöker rädda sina barn och sin fru som mästerspionen Lord Vetas kidnappade i förra boken.

McClellan lyckas att leda varje framgång till nytt mörker. Den nya republiken lever farligt, generalstaben verkar vara helt handfallen mot Kez enorma armé och Kresimir är med Kez. Tamas är avskuren bakom fiendelinjer och det blir smärtsamt tydligt att han var den ende som kunde hålla ihop koalitionen mot kungamakten.

Tamas, Taniel och Adamat är alla intressanta karaktärer men jag vill ägna några rader åt birollsinnehavarna; Taniels följeslagare Ka-poel är underbar. Han hävdade i första boken att han tog hand om henne, skyddade henne, men hon är en kick-ass hjältinna i egen kraft. Det blir mer och mer tydligt hur mycket hon gör för att skydda honom. Han blir allt mer medveten om hur mycket han är beroende av henne.
Tamas avlidna fru lever högst tydligt i alla hans val och hela hans motivation. Hans gräl med Vlora, krutmagiker och Taniels föredetta fästmö, är perifera för handlingen men saknar ändå inte djup och förståelse för hennes karaktär.
Adamats fru och barn är inte bara plotelement utan har egen historia och egen utveckling.
Missförstå mig inte, det är en mycket grabbig bok. Blod, våld och utförliga krigsbeskrivningar. Manliga män som är manliga med varandra. Äkta Dick-Litt. Men kvinnorna får utrymme också. Starka kvinnor, svaga kvinnor, kvinnor med makt och kvinnor berövade all makt. Lite beviset för att böcker utan kvinnor saknar något grundläggande.

Good Shit!

Jag längtar redan efter The Autumn Republic som kommer i februari.

American_Frontier_Black_Gun_Powder_Hornflintlock-pistol-gunpowder-flask-7413774

 

 


The Crimson Campaign finns även hos Adlibris och Bokus

När benen sjunger …

Bone song av John Meaney är en mörk deckare i en stad där solen aldrig skiner, där kvicksilverregnet hamrar mot trottoaren och fängslade andar driver all infrastruktur. Tristopolis är en fängslande blandning av klassisk deckar-noir San Fransisco, steampunkish gotisk stil och spökhistoria. Vampyrer, zombies och fenvargar delar staden med människorna.

Karaktärsporträtt

En lönnfet, frånskild supande snut är så hemskt vanligt att det är en direkt lättnad att Donal Riordan är bra på sitt jobb, övar pistolskytte och joggar! Han gnäller för sig själv om joggandet och säger om man hoppar över en dag så är det lättare att hoppa över två. Mycket trovärdigt och Meaney använder det också för att introducera miljöer som annars vi kanske inte fått se i staden. Mycket snyggt gjort.

 Det är också kul att se honom porträtterad som en i grunden hygglig kille som inte ännu är bitter och cynisk utan artigt hälsar på hissandar och andra bundna slavsjälar. Hans beteende ger intrycket av samhället en känsla av apartheid Sydafrika utan att direkt sätta kampen mot slaveriet i första rummet. Kritik av apartheid behöver inte fokusera på själva krossandet  av förtrycket för att vara gripande.
Jag kan verkligen rekomendera både Bone song och Black blood.

 Finns även hos Adlibris och Bokus
Så även Black blood

Sympathy For The Devil

133174Please allow me to introduce myself
Jag är en man av stil och smak

av Anders Fager.
Vi är tillbaka i Fagerland, ett Stockholm där mystiska kulter, Ordnar, gamla gudar, monster och mysterier bakom varje hörn.

Har du inte läst Samlade Svenska Kulter så är denna bok ganska svår att följa, den är en direkt fortsättning på Jag såg henne i dag i Receptionen.

Inledningen är ett studiebesök av Lajvgruppen EMP till en hemlig Ordenslokal som de ska hyra för ett lajv. Igenkänningslycka och Fagers snabba stakattospråk gör att du inte har mycke val, du sitter i källaren med de andra. Fast och fascinerad.

Den huvudsakliga historien handlar om CeO Molin. Biblioteksporr! Bok & Biblioteksporr! Vi känner CeO från Receptionen som Cornelias pojkvän. Han jobbar på Kungliga Biblioteket och handlar med arkana böcker och leker med magi. Det är han som har de bästa festerna:

”CeO har koll. Det finns inga alternativ. Han har stil och smak och järnkoll. Även om det är svårare att hålla ihop vissa dagar. Som idag. En onsdag i december. Snöyra och Rågsvedsgrå morgon.”

Fager introducerar oss för de viktigaste kulterna, för Holger Bertholtz (Svarte Bert) och lägger upp något av deras historia. Flickorna från Borås, Dahlbergh, Kalim. Och genom alltihop går Ingemar Fredman.

En man är en tajt och väl sammanhållen story. Men det är något som saknas. Något jag saknar. I Kulter var det flera återvändsgränder, stickspår, kvinnor som la ägg, Västerbron (som fick byggas om efter att Samlade Svenska kom ut) och Dagondyrkare. Kulter var spretigare och mer förvirrad. Det är en aspekt som passar väldigt väl med Fagerland. Galenskap och förvirring, stickspår och tentakler.
Jag saknar det lite i romanerna.

En man av stil och smak är en stram, fartfylld skräcktext som drabbar dig under en mörk helg med åska utanför och mörkrädsla innanför fönstret. Missa inte den chansen!


 

Finns även på Adlibris och Bokus

 

Debuterande Muskötfantasy imponerar

Promise_of_Blood_book_coverI mitt sökande efter bra böcker har jag hittat detta guldkorn: Promise of Blood av Brian McClellan, första delen i Powder Mage serien.

Boken börjar med ett Cromwellianskt budskap;
”The Age of Kings is dead and I have killed it.”
Det sägs av Fältmarskalk Tamas, en mäktig Powder Mage och uttalas i kungens palats.

Världen är en klassisk fantasyvärld men utan den klassiska ‘eviga, oföränderliga medeltid’ som brukar användas i den genren. Tamas armé är en ‘tidigt modern‘ arme; Musketörer. De gamla magikerna kan manipulera magi på klassiskt vis, kasta eldbollar och blixtar, allt man förväntar sig av fantasymagiker. Samma kungahus har haft makten i fjortonhundra år, allt sedan Kresimir (Gud) satte dem på tronen. Men samhället har gått vidare, fackföreningar, industri och handel har utvecklats långt över vad klassisk fantasy kan hantera. När krut upptäcktes, upptäcktes också krutmagiker som kunde använda magi i samband med pistoler, krut och musköter. Handlingen är lite en tidig modern revolutionssaga (typ Cromwell) och en fantasy/urban fantasy konflikt.

Jag gillar verkligen att McClellan inkorporerar klassiska fantasyelement i sin historia, till skillnad från mycket steampunk, och gör det till en del av den centrala konflikten. Även om hela upplägget leder mig mot Cromwell* har den gamla Fantasy världen tvingat revolutionen att försenas tills teknologin närmats sig artonhundratalets. Kungens Cabalministär och fantasyvärldens logik har gjort kungamakten starkare än i vår värld vilket känns helt rimligt.

Handlingen kretsar kring Marskalk Tamas och en detektiv han anlitar på kuppens första natt, Adamat, för att lösa en gåta. När de dog sa samtliga av kungens magikabal orden ”Du kan inte bryta Kresimirs löfte” en av dem sa det med ett skott i hjärnan. Vad betyder det? Adamat kommer att dras närmare in i Tamas krets efter hand som hans utredning pågår.  Den tredje protagonisten är Taniel, en krutmagiker i armén. Hovintriger, dagspolitik och militärstrategi vävs i ett svart nät kring huvudpersonerna och handlingen blir aldrig tråkig.  Karaktärerna blir inte lidande heller. Flera briljanta biroller introduceras och arbetas upp successivt, de tre huvudpersonerna har djup och konflikter som gör att jag vill lära känna dem mer. Det enda negativa jag kan säga är att boken lider av dåliga kartor. Du har sett dem innan. Datorgenererade, floder som flyter uppför ett berg och ner andra sidan. Men jag är kartfetischist och jag kan ha  överseende.
Jag har redan beställt tvåan och har stort hopp om den.

 

I katalogen kallas den för GrimDark. Det är inte fel men i min hylla hamnar den på muskötfantasy.

matchlock1

 


*Cromwell var den första borgerliga revolutionen, dvs borgarklassen gör upp med kungamakten och adeln om dominans av samhället, som följdes av den Franska, Amerikanska fram till 1848 ungefär. I McClellans värld är det första gången som en kung avsatts överhuvudtaget.  Jag gillar också hur han använder dateringen för att säga att det är fjortonhundratal men inte vår världs 1400-tal! Detta är en egen värld.

Promise of Blood finns även på Adlibris och Bokus

Varför gjuter man Fantasysvärd?

En sak jag har undrat över är varför man envisas att gjuta svärd i fantasyfilmer. I många historiska filmer ser man smeder stå och hamra men just fantasysvärd ska alltså gjutas som om de vore vaxljus eller brons. Tack och lov är det sällan man ska skapa nya svärd (ofta är det en kvinna i en pöl som kastar dem på huvudpersonen istället) men när det är dags att skapa magiska svärd åker gjutformen fram.

Conan (1981): [se 1.08]

och igen i Conan 2011: [se 3.43]

Sen har vi Game of Thrones som har sin beskärda del av smeder men när man ska smida om Ice till två svärd gjuter Tywin: [se 0.05]
Hela scenen ‘Reforging’ of Ice i här Game of Thrones

I Sagan om ringen ser vi när Sauron väljer att gjuta Maktens Ring istället för att smida den: [se 0.35]

Och nog för att orkerna har sämre smidesteknik än alverna, är det troligt att de går i strid med svärd av gjutjärn? [se 0.05]

Men när Narsil ska återsmidas till Andrúil väljer man att låta Elrond smida ihop den. Kudos [se 1.30]

Här kan kan du se en enkel instruktionsvideo om hur man smider ringar. Den intressantaste punkten handlar om ‘smidessvetsning‘.

Sen har vi frågan om varför man gjuter i en öppen form när alla vet att det bara blir ett halvt svärd? Så här gjuter man tex bronssvärd:

Den här videon tycker jag är intressant i sammanhanget Game of Thrones. Den handlar om hur man med endast kunskap (alltså inte avancerad teknologi utan enbart kunskapen i att använda existerande teknik på ett revolutionerande sätt) kan skapa ett svärd, ett stål, som är sekler modernare än allt annat som finns i sin samtid. Likheten med det stålet och det i Valyrian Steel är ganska slående. Om det är detta, eller något likt det, som avses så skulle Tywins gjutande helt förstört det.

Det finns många positiva exempel i böckerna. Jag kan tex rekommendera KJ Parkers Scavenger trilogi. Varför gör man om det i filmerna?
Har du fler exempel? Både där man fått det rätt och helt fel.

In Dark Service

HuntS-FCS1-InDarkServiceUK_thumb[1]av Stephen Hunt är en genreöverskridande äventyrsroman som fokuserar på familjerna Carnehan och Lander och de mystiska gask, en ras människor med ‘fler skruvar på spiralen än vanligt folk’.

Jacob Carnehan är predikant i en sömnig gränsstad långt från äventyr och spänning. Han är en fridens man med fru och barn. Men han har en mörk historia som kommer att bli viktig. Han har skaffat sin son Carter en lärlingsplats på biblioteket där han förtvivlat kämpar mot tristess och en allt skarpare känsla av att vara instäng.

Duncan Landor är Carters bästa vän, eller snarare, han var det tills nyligen. Nu har en kvinna kommit emellan dem. Han är stadens rikaste mans son och arvinge.

En dag drabbas staden av ett angrepp av slavskepp och Duncan och hans syster Willow, kvinnan Adelle, Carter och en ung Gask rövas bort. Gaskens far och Jacob Carnehan ger sig ut för att rädda dem.

Karaktärerna är intressanta, speciellt Jacob och Khow men de är inte jättebra. Handlingen är bra men lite förutsägbar. Men världsbygget är enastående. Det är fint planterat, steg för steg, får jag upptäcka en oändlig värld. Bokstavligt oändlig. Världen är jättegammal och fattig på resurser. Gruvdrift är värdelöst eftersom jorden är sedan länge utarmad. I Weyland kommer all metall via karavaner från det rika och civiliserade södern. Norr om Weyland ligger Rodan som lever på än mindre resurser. Men det finns bibliotek nedspängda i klippan och ett radiogille som förmedlar kedjemedelanden från ’90 milion miles away’. (Jag fick slå upp avståndet och det är ganska långt.)
I en oändlig värld, i tid och rum, känns det rimligt att vissa grupper människor har utvecklats långt från medelmänniskan, det känns rimligt att man i Weyland kan ha en steapunkliknande kultur och samtidigt veta tillräckligt om genetik för talesättet ‘twists on the spiral’ utan att för den delen ha genetisk medicin och forskning.

Sammantaget är detta en skitbra bok med hopp om ännu bättre i tvåan (Foul Tide’s Turning) som kommer i maj nästa år.


In Dark Service finns även på Adlibris och Bokus