Category Archives: Film TV Teater

Star Wars the Last Jedi

Först; jag gillade filmen men jag kände mig besviken och undrade varför jag mot allt förnuft hoppats för mycket. Jag har försökt att inte ha för höga förhoppningar men jag har misslyckats.
Det var stora explosioner, sköna aliens (älskar Thala-Siren) och en del mumbo jumbo om kraften men det fanns också en väldig känsla av ”varför?”.

Låt oss börja med att ‘Nu kan vi spåra skepp genom hyperrymden’. Det är ju nytt. Jag började genast fundera på hur det fungerar. Det måste vara det där armbandet som gör att de har kontakt med Rey. Detta är en stor del av handlingen, kommer de att tvingas kasta bort den, förstöra den. Överge Rey igen? Känslor, drama, patos! Det kan bli spännande.
Nej det är en tråkig icke-förklaring istället. (Det kunde ha lagts upp med en kort scen om att man planterar en bugg på ett av rebellskeppen. Kanske en evil-BB8 som fäster en liten sak som vi inte vet vad det är men när Imperieskeppen dyker upp så tänker man ”Aha” och inte ”Va fan?” Som så mycket i den här filmen så finns det inga upplägg och det som redan lagts upp följs aldrig upp)

Sen börjar ‘jakten’. *suck* Det etableras ganska snabbt att man helt plötsligt använder bränsle. Jag köper det. Det är nytt och oförklarat precis som hyper-rymd-spårning så det är säkert viktigt eller har en bra förklaring. Men nej det bara är så. Det etableras också att hyper-rymd-spårning måste vara en sak som bara finns på ett skepp. Så vad ska vi göra? Åka rakt fram riktigt sakta i två timmar…

Låt oss ha ett generalstabsmöte i ett par sekunder. Kan någon komma fram till en annan plan?

  • Vi har tre skepp, ska vi dela upp oss? Alla flyger till vars en planet så kan två av tre klara sig.
  • Vi kan använda hyper-rymdfart som ett vapen. Vi lastar över alla i två skepp och skjuter ner Imperiets flaggskepp med ett tomt skepp. Vi har ju gott om transportskepp.

Någon mer plan? Nej, då kör vi rakt fram riktigt sakta i två timmar, OK? Oh, vi berättar inte för någon annan, OK? Så att ingen blir orolig för att vi inte har någon plan. För så funkar folk!

Detta är en film som uppenbarligen bara handlar om Poe Dameron, en throw-away karaktär från förra filmen (Han skulle ha dött i Tie-kraschen i början på förra filmen). Poe har en arc, en utveklingskurva. Han vill vara en ledare men inser inte att han riskerar andras liv när han riskerar sitt eget. I slutet inser han vad det kostar att leda när Finn försöker ta livet av sig. Framsteg!

Finn kunde haft en arc. Om han hade dött så hade han haft en utveckling från cyniskt feg till självuppoffrande idealist. Men han dör inte så han kommer säkert att harva samma skit i nästa film. Dessutom är hela hans scentid bara ett Plot device för att bygga upp Poes karaktärsutveckling. Så varför ska jag bry mig om hans fjanterier i Monte Carlo?

Rey har ingen utveckling. Hon ville veta vem hennes föräldrar för att finna sin plats i världen. Men hon upptäcker aldrig det. Det kommer i lite dialog, inte i en insikt. Hon vill bli en Jedi men det blir hon inte/är hon redan. Hon vill hämta Luke men det gör hon inte.

Sen har man kastat bort Leias död. Hon kunde dött i rymden som ett slag mot Kylos stabilitet. Vi vet att Carrie Fisher har gått bort så de kunde låta henne dö på ett spektakulärt sätt. Nu måste hon dö off screen istället för att få gå upp i lågor som hon förtjänade.

Luke dör i onödan. Vad dör han av? Varför dör han? Han bara smälter bort. Han var aldrig ens i närheten av någon fara. Det var hela grejen med slagsmålet med Kylo. Hela Lukes personlighet känns kymig och hade kunnat klippts bort helt utan att det påverkade Poes handling (Det handlade ju om Poe, eller hur var det nu?)

Ondskan är borta. Innan var ondskan var Imperiet, förtryck och svart-vit scenfärger mot rebellerna med frihet och ljusa jordfärger. Jag hade nästan hellre sätt att Imperiet var karikatyrer av kommunister än att man kastar in ett rymd-Las Vegas, åsnehundar och att det är kapitalisterna som egentligen ligger bakom Snokes ondska. Om Snoke inte är roten till ondskan; Varför ska jag då bry mig om kampen mot honom? Om han dör, varför ska jag bry mig om vem som tar hans mantel? Istället för att stå upp mot allt som är fel med galaxen så är Leias och Lukes kamp irrelevant.

Varför har Rey ingen utvecklingskurva? Hon kunde varit jättestark i kraften men saknat disciplin eller fokus. Nej, hon är färdig från början. Så hon får aldrig utvecklas. Hon blir en straw-strong woman. Tråkig, statisk och intetsägande.

Kylo Ren blir filmens röst när han säger ”Du måste förstöra det gamla innan du kan bygga något nytt!” Allt som kommit före måste rivas ner. Reys föräldrar, ingen förklaring. Snokes bakgrund, ingen förklaring. Phasma, ingen scentid. Finn, ingen handling. Leia, ligger i koma halva filmen. Var var Chewie hela filmen? Rian Johnson verkar bara vara intresserad av att riva ner allt som försiggått tidigare och inte ens intresserad av att bygga något eget. Kvar står vi med frågorna.

Samtidigt fanns det bra saker som kändes Star Wars och inte Ocean’s 11k, Transformers eller Convoy. Det enda som jag egentligen saknade var handling, karaktärer, världsbygge och lite engagemang i vad som komma ska.

A Few Good Men

A Few Good Men (På heder och samvete) med Tom Cruise och Jack Nicholson är en bra film. Men är det en Sci Fi film?

Lt Kaffee reser med ett litet band av hjältar till ett avlägset land befolkat av varelser som ser mänskliga ut men lever under helt utomjordiska omständigheter. De har en, för oss, bisarr social struktur som liknar vår men är, på djupet, fundamentalt olik vår. De använder vanliga engelska ord men för dem betyder de något helt annat. I denna främmande värld måste Lt Kaffee försöka hitta sanningen bakom ett dödsfall och för att kunna göra det måste han försöka förstå dessa ‘marinsoldater’.
Genom att kasta in hjältarna i en främmande värld utforskar filmen djupt mänskliga egenskaper som självuppoffring för att skydda de svaga, lojalitet och heder. Genom att följa Lt Kaffee på hans resa får vi se honom och hans vänner växa och utvecklas som människor. Allt detta är precis det vi söker i bra SF.

Mainstream stjäler alltid våra leksaker och säger att våra bästa författare som exceptionell SF har stigit över genren, blivit litterära trots genren. Litterära författare hoppar in i vår lekhage och leker med våra leksaker och säger sedan att det var inte SF eftersom de inte menade att använda raketer, robotar och tidsresor på riktigt, bara lite ironiskt på skoj.

Är det dags att kräva att allt som utforskar det Mänskliga från och med nu klassas som Science Fiktion?
Allt som är bra är definitionsmässigt Science Fiktion!


repost från 2011-12-13

Bestiarium

Jag har fått tillskott i min bokhylla. Ett litet husdjur som kanske kan växa till en riktigt trevlig kompis till Hundet och mig. Jag hoppas den trivs.

2014-10-21 14.13.292014-10-21 15.00.082014-10-21 15.01.36

För säkerhets skull har jag den under glas till den kläcks.


Lysande Alien ägg med facehugger från scifishop
Den var lite mindre än jag förväntade mig men det är alltid så. Den är jättefin, facehuggern hoppar upp och kramar folk precis som den ska.

 

The Maze runner

av James Dashner kommer snart på bio. Är detta den senaste Hunger games? Da Vinci koden? Tja kanske.

Den har vissa likheter med båda. Den har ett rasande tempo med mer fokus på fart och spänning än karaktärer och världsbygge. Den är intressant och medryckande, en riktig bladvändare.

Thomas vaknar i en svart låda utan minne. Han befinner sig i en enorm labyrint och, som i en variant av Flugornas herre, har ett gäng pojkar byggt et pseudosamhälle där. De odlar mat, har boskap och både fängelse och gravplats. de som varit i labyrinten längst har varit där i två år. Thomas visar snart att han är exceptionell. Han överlever en natt i labyrinten trots att Grievers, maskinliknande jättesniglar, jagar där. Han har fragmentariska minnen som visar sig avgörande.

Ewan Morrison hävdade i the Guardian att ”YA dystopias teach children to submit to the free market, not fight authority”. Han har en del intressanta poänger och även om jag bara läst en av de tre serier han hänvisar till kan jag konstatera att Maze runner platsar klockrent i anti-socialism-fållan.
I ‘the Glade’i mitten av labyrinten har pojkarna allt de behöver, mat och förnödenheter levereras regelbundet, inklusive specialiserat serum mot grievergift. Dörrarna till labyrinten stängs varje natt så de har trygghet, mat och sjukvård, utan att själva veta hur det kommer till dom. Det är en typisk vrångbild av socialiserad medicin, socialbidrag mm.
Thomas har en inbyggd fördel, medfödd överlägsenhet som gör honom till hjälten och dessutom kretsar ungarnas motivation för att bryta labyrinten nästan uteslutande om att återgå till kärnfamiljen.
För att ytterligare understryka bokens poäng är regler, ordning och reda grundläggande det lilla pseudosamhället. Thomas bryter mot reglerna men ifrågasätter dem aldrig. Han förlåts för att hans regelbrott räddar liv men det är lätt att se att han dessutom inte hotar reglernas grund utan snarare stärker dem. Bokens konservativa moral lyckas på så sätt slå mot båda Ondskans grundpelare: Socialism och Anarkism.
Jag har inget problem med det. Det är snyggt och bra upplagt

Mitt enda problem är att eftersom Thomas är så lydig så tappar världsbygget i kraft. Flera spektakulära scener missas eftersom Thomas lydigt accepterar när Newt (vice-presidenten) säger ‘Det går inte’. Jag säger inte att det är så att de antagligen har fel men Thomas accepterar detta som sanning utan att blinka och därför får vi tex aldrig se labyrinten uppifrån (Man kan inte klättra upp på den) eller underifrån. Vi får heller aldrig se den utifrån eftersom Thomas i sin messiasroll gör att efter två års kamp löser labyrinten upp sig själv en vecka efter han kommit dit. (En politisk metafor? Socialism kan aldrig ‘lösas’ inifrån?).

Det är det som drar ner betyget från jättebra till bra. Det är en habil, spännande bok utan vidare djup. Jag tror att det kan bli en trevlig matinéfilm i höst