Category Archives: Science Fiction

Idag la jag ifrån mig en bok efter 68 sidor

129488Red Rising av Pierce Brown verkar på ytan vara en bok helt i min smak. Darrow är gruvarbetare på mars i ett strikt hierarkiskt samhälle. Reds är på botten, i gruvorna. De domineras av Greys, ”Tinpots”, som är soldaterna, Copper, Ingenjörer och Gold, Härskarklassen med många, många fler. Men skenet bedrar. Detta är ingen vänsterbok; Det är liberal-anarkistiskt skit!

Darrow är ointresserad av politik men när hans fru mördas (!) dras han in i upproret. *suck*
De röda anarkisterna är djupt elitistiska, de betraktar arbetarklassen som vältränade hundar, ”lowreds”, och anser att Darrow är ‘exceptionell’, en som kan fatta ‘sanningen’. Samma gamla lib-anarco-skit.

Kanske jag plockar upp den igen om jag är på bättre humör men just nu är jag inte sugen på högerfolk som profiterar på revolutionsromantik. Kanske om det gjorts bra men, nej.


Red Rising finns på Adlibris och Bokus 
och på Svenska Adlibris och Bokus

 

 

 

First contact

429b1701f0620d49d669d23e6d1c3055dc8a59084892c880a5b8377cJag hittade en kul twist på First contact konceptet. Amplitut och Weave har utkämpat ett tusenårigt krig. Amplitur har ett allt övergripande Syfte (the Purpose) i vars namn de erövrar, genmanipulerar och designar om alla raser de kommer i kontakt med. Mot dem står the Weave, en lös allians av fria raser som kämpar för sitt oberoende. Men de har träffat på en värld fylld av anomalier och en ras av monster: Människan!

Istället för att sätta människan som en slag allmän medel, en standard är vi i den här boken monstren. Amplitur och Weave är lika rädda för oss. Hur ska man hantera en ras som frivilligt dödar medlemmar av den egna rasen? Varelser som är uttalat psykotiska?

Det är ett kul koncept men boken är bara medelmåttig. Så A Call to Arms av Alan Dean Foster får en stark trea.


 

Call to Arms finns på Bokus 

Rapture

raptureNyxnissa so Daschem är tillbaka. Hon har gömt sig vid den Druciska gränsen i sju år men det går inte längre.

Rapture är Kameron Hurleys tredje del i serien Bel Dame Apokrypha

För dig som ogillar spoilers men vill veta om en serie håller hela vägen fram så kan jag lugna dig. Bel Dame håller hela vägen. Den griper tag och sedan åker det bara hela vägen utan att göra avkall på realism och brutalitet. Läs den, läs den nu!

 

*   *   *   Spoilers nedan   *   *   *

 

Först måste jag säga att jag älskar världsbygget. En ofärdigt terraformad värld där terraforming bioagenter har spårat ur, används som vapen, designas och redesignas kontinuerligt av motstridiga intressen skapar en intressant klangbotten mot vilken historien berättas. Hurley kan också konsten att plantera och avslöja saker om världen som ger mersmak. På Umayma begraver man inte sina döda, man kremerar dem. Nyx hugger huvudet av de hon jagar ner och i bok två avslöjas varför. När Nyx blir dödad visar det sig varför det är så viktigt att just hugga av huvudet. I bok tre får vi se vad som händer när man begraver en död kropp utan att kremera den. (Ras Tiegans be crazy!). Alla dessa detaljer spelar in på historien och ger den djup och trovärdighet.

Rhys, Nyx Khos och Eshe har alla troliga karaktärsbågar. Mellan varje bok går det en rimlig mängd tid. Mellan bok två och tre har det gått sex-sju år. Nyx har slagit sig ner vid havet i Drucia, Rhys har tvingats lämna Tirhani och bosätta sig i Khairia. Han äktenskap har dessutom drabbats av de självklara följderna av att Nyx drabbat deras liv. Det är lätt att skriva, ”Han bosatte sig i Tirhani med sin fru och barn. Sedan levde de lyckliga ever after.” Men hur troligt är det egentligen? Din historia sätter spår och det kostar att överleva. Så till skillnad från, tex, Harry Potter där världsomvälvande saker händer varje termin, var och en tillräckligt för att ge huvudpersonerna PTSD så är Nyx och Rhys historia utsträkt över ett helt liv. Nyx är gammal, stel och börja bli gråhårig. Inte för att hon mjuknat något för det.

Insatserna är högre än någonsin, farorna värre, kostnaden högre och såren djupare.

Som sig bör.

 

God’s War & Infidel rec


Rapture finns hos Adlibris och Bokus

Mörkt, brutalt och skalbaggar!

129203

God’s War av Kameron Hurley

Nyx är prisjägare. Hon jagar ner desertörer från fronten och skär av deras huvuden. Hon är sliten och utfattig och på senaste jobbet var hon tvungen att sälja sin livmoder för att ha råd att gå vidare. Nasheen och Chenja har varit i krig under lång tid och virusbomber och köttätande skalbaggar regnar ner över städerna på frontlinjen.

När Umayma koloniserades från sina månar hade ‘magikerna’ kämpat länge med att göra planeten beboelig. Resultatet är bara halvfärdigt, stora delar är fortfarande obeboeliga med stora öknar och djungler fulla av gigantiska skalbaggar, parasiter, tusenfotingar och giftiga svärmar av insekter som inte går att kontrollera. I kriget är det genetik och sjukdomar som är det huvudsakliga vapnen.

Nyx är en bel dame, en av Nasheens elit av kvinnliga krigare, mördare, jägare. Hela Nasheen är nästan tomt på män. De tjänstgör vid fronten mellan tonåren och fyrtio års ålder. I de vakuum de lämnat har kvinnorna tagit många av deras roller. I Chenja hålls kvinnorna fortfarande beslöjade och i hemmet. Nyx är en anti-hjälte av monumentala mått. Hon är bitter, skadad och härjad. Hon blir nerslagen fängslad men reser sig alltid upp igen.  ”Hon får Han Solo att se ut som en småscout.”* Ibland känns det som att hennes enda superkraft är att hon är väldigt svår att få ihjäl.

Hurley leker med könsroller, hudfärg och sociala strukturer. Hon tillbakavisar determinism men håller strikt på kausalitet. Olika samhällen har samma ‘problem’, alla pojkar är borta vid fronten, men Nasheen och Chenja väljer helt olika lösningar på ‘problemet’. Båda samhällena är trovärdiga och välgrundade. De andra länderna på Umayma, Tirhani, Ras Tieg och Murthia, känns också stabilt uppbyggda och gestaltas i Nyx ‘rag tag team’.

 

 

 

*   *   *   Spoilers   *    *   *

133243God’s War följs av Infidel.

Rhys, Nyx svarta gudstrogna, medelmåttige magiker har lämnat henne och kriget för det rika och fredliga Tirhan. Nyx har trots att hon överlevt att arbeta för Drottningen mot the Bel Dame council inte återtagits i samhället. Som ex -soldat, ex-legoknekt, ex- statlig lönnmördare och föredetta fängelsekund har hon nu bara barnvaktsjobb för de rika och höga i Musthir. Att vaka och vakta över familjemedlemmar till diplomater som är för snåla för att betala för någon med högre kvalitet eller mindre fläckat förflutet. Men hennes historia med Drottningen och Bel Dame-rådet drar in henne igen och för henne tillsammans med Rhys än en gång. Han och Khos har bildat familj och fått barn men kan de tänka sig att hjälpa henne igen?

Jag gillar verkligen att Khos och Rhys faktiskt får lämna teamet och bilda familj. Men så klart kan de inte helt dra sig undan problemen på Umayma och de dras in i handlingen igen. Det välmående Tirhani känns för mig väldigt Svenskt så muslimskt som det är. Intressant.

Detta är den andra bokserien med en mustig och tät miljöbeskrivning. Där finns det en likhet med Ancillary (inte bara i att det är kvinnlig författare och kvinnlig protagonist). Den höga kvaliteten och det antropologiska anslaget är en annan likhet.

Superbra.

Läs!

Del tre Rapture är beställd!

 


*Lauren Beukes blurb.

God’s War finns även på Adlibris och Bokus
Infidel finns även på Adlibris och Bokus

Själv eller ensam

Ancillary_Sword_Orbit_coverBreq har överlevt sin konfrontation med Kejsaren Anaander Mianaai. Detta är andra delen i Anne Leckies  Ancillary -serie.

Så. Djävla. Bra!

   *   *   *Spoilers nedan   *   *   *

Breq har fått ett rymdskepp som heter Mercy of Kalr och har fått uppdraget att säkra Athoek-systemet. Det enda uppdrag som hon skulle kunna acceptera. På Athoeks station jobbar Löjtnant Awns syster som biolog. Löjtnant Awn som Breq älskade när hon var Justice of Torrens, Löjtnant Awn som hon mördade på order av Kejsaren. Som knäckte henne och bröt hennes lojalitet.

Utrustad med ett skepp och ett nytt namn, Breq Mianaai, reser hon till Athoek. Väl där väljer Leckie att, istället för att bredda fokus och ta in halva galaxen, att snäva in fokus. Hon skriver om hur Radch’s imperium fungerar och (!) hur det borde fungera. Breq är i princip befriad av all lojalitet och fri att agera efter eget huvud. Hon är själv, kanske för första gången. Hon väljer att satsa på korruption och förtryck i ett försök att stabilisera systemet inför ett förväntat angrepp eller imperiets sammanbrott. Gräv där du står. Det speglar också krigets realiteter; Månader av väntan följt av minuter av gastkramande panik. Men bara för att man väntar på att nästa katastrof ska inträffa kan man inte vara overksam.

Men samtidigt som Breq ger oss en unik insyn i livet i Rach imperium är hon också ensam. Innan var hun ett rymdskepp med tusen kroppar. Nu är hon en ensam kropp utan möjlighet att låta en kropp vila medan en annan arbetar. Vi får en insikt i hur skeppen lever med sin besättning och med sig själva. En spännande resa in i hur ett rymdskepp umgås med sig själv, ett rymdskepps inre liv.

640px-Tea_leaves_steeping_in_a_zhong_čaj_05Also there is tea. Lots of tea!

Kommentarer har liknat Ancillary med Iain M. Banks Culture och även LeGuins Mörkrets vänstra hand. Jag kan se var associationerna kommer från. En djup förståelse för kultur, antropologi och ett intresse att utforska det. Men Ancillary är något helt och hållet eget. Jag är smärtsamt nyfiken på nästa bok och vad som finns bakom spökporten!


Ancillary Sword finns hos Adlibris och Bokus

Ancillary Mercy kommer oktober 2015?

Bestiarium

Jag har fått tillskott i min bokhylla. Ett litet husdjur som kanske kan växa till en riktigt trevlig kompis till Hundet och mig. Jag hoppas den trivs.

2014-10-21 14.13.292014-10-21 15.00.082014-10-21 15.01.36

För säkerhets skull har jag den under glas till den kläcks.


Lysande Alien ägg med facehugger från scifishop
Den var lite mindre än jag förväntade mig men det är alltid så. Den är jättefin, facehuggern hoppar upp och kramar folk precis som den ska.

 

The Maze runner

av James Dashner kommer snart på bio. Är detta den senaste Hunger games? Da Vinci koden? Tja kanske.

Den har vissa likheter med båda. Den har ett rasande tempo med mer fokus på fart och spänning än karaktärer och världsbygge. Den är intressant och medryckande, en riktig bladvändare.

Thomas vaknar i en svart låda utan minne. Han befinner sig i en enorm labyrint och, som i en variant av Flugornas herre, har ett gäng pojkar byggt et pseudosamhälle där. De odlar mat, har boskap och både fängelse och gravplats. de som varit i labyrinten längst har varit där i två år. Thomas visar snart att han är exceptionell. Han överlever en natt i labyrinten trots att Grievers, maskinliknande jättesniglar, jagar där. Han har fragmentariska minnen som visar sig avgörande.

Ewan Morrison hävdade i the Guardian att ”YA dystopias teach children to submit to the free market, not fight authority”. Han har en del intressanta poänger och även om jag bara läst en av de tre serier han hänvisar till kan jag konstatera att Maze runner platsar klockrent i anti-socialism-fållan.
I ‘the Glade’i mitten av labyrinten har pojkarna allt de behöver, mat och förnödenheter levereras regelbundet, inklusive specialiserat serum mot grievergift. Dörrarna till labyrinten stängs varje natt så de har trygghet, mat och sjukvård, utan att själva veta hur det kommer till dom. Det är en typisk vrångbild av socialiserad medicin, socialbidrag mm.
Thomas har en inbyggd fördel, medfödd överlägsenhet som gör honom till hjälten och dessutom kretsar ungarnas motivation för att bryta labyrinten nästan uteslutande om att återgå till kärnfamiljen.
För att ytterligare understryka bokens poäng är regler, ordning och reda grundläggande det lilla pseudosamhället. Thomas bryter mot reglerna men ifrågasätter dem aldrig. Han förlåts för att hans regelbrott räddar liv men det är lätt att se att han dessutom inte hotar reglernas grund utan snarare stärker dem. Bokens konservativa moral lyckas på så sätt slå mot båda Ondskans grundpelare: Socialism och Anarkism.
Jag har inget problem med det. Det är snyggt och bra upplagt

Mitt enda problem är att eftersom Thomas är så lydig så tappar världsbygget i kraft. Flera spektakulära scener missas eftersom Thomas lydigt accepterar när Newt (vice-presidenten) säger ‘Det går inte’. Jag säger inte att det är så att de antagligen har fel men Thomas accepterar detta som sanning utan att blinka och därför får vi tex aldrig se labyrinten uppifrån (Man kan inte klättra upp på den) eller underifrån. Vi får heller aldrig se den utifrån eftersom Thomas i sin messiasroll gör att efter två års kamp löser labyrinten upp sig själv en vecka efter han kommit dit. (En politisk metafor? Socialism kan aldrig ‘lösas’ inifrån?).

Det är det som drar ner betyget från jättebra till bra. Det är en habil, spännande bok utan vidare djup. Jag tror att det kan bli en trevlig matinéfilm i höst

När benen sjunger …

Bone song av John Meaney är en mörk deckare i en stad där solen aldrig skiner, där kvicksilverregnet hamrar mot trottoaren och fängslade andar driver all infrastruktur. Tristopolis är en fängslande blandning av klassisk deckar-noir San Fransisco, steampunkish gotisk stil och spökhistoria. Vampyrer, zombies och fenvargar delar staden med människorna.

Karaktärsporträtt

En lönnfet, frånskild supande snut är så hemskt vanligt att det är en direkt lättnad att Donal Riordan är bra på sitt jobb, övar pistolskytte och joggar! Han gnäller för sig själv om joggandet och säger om man hoppar över en dag så är det lättare att hoppa över två. Mycket trovärdigt och Meaney använder det också för att introducera miljöer som annars vi kanske inte fått se i staden. Mycket snyggt gjort.

 Det är också kul att se honom porträtterad som en i grunden hygglig kille som inte ännu är bitter och cynisk utan artigt hälsar på hissandar och andra bundna slavsjälar. Hans beteende ger intrycket av samhället en känsla av apartheid Sydafrika utan att direkt sätta kampen mot slaveriet i första rummet. Kritik av apartheid behöver inte fokusera på själva krossandet  av förtrycket för att vara gripande.
Jag kan verkligen rekomendera både Bone song och Black blood.

 Finns även hos Adlibris och Bokus
Så även Black blood

Causal Angel

129960av Hannu Rajaniemi är den tredje och avslutande delen i Quantum Thief-serien.

Mieli är tillfångatagen av en Zukoklan, Jean har tagit tillbaka sitt minne men är fast i en billig syntbiokropp och tillsammans med en gogol i ett litet rymdskepp flyr de jordens slutliga förstörelse ut på solsystemets motorväg.

Det finns bara en sak som du som inte börjat läsa serien ännu vill veta: håller den hela vägen?
Svaret är Ja,
ett stort rungande JA!

Spoilers nedan

Vi har besökt mars och det jiddish-inspirerade, integritetsdyrkande samhället The Obliette i ettan, till det förödda jorden med staden Sirr och the Wildcode desert i tvåan. I the Causal Angel får vi lära känna Zukoklanerna på Saturnus och även Josephine Pellegrini och hennes historia med Jean. I mångt är detta Mielis bok. Hon är fången hos zuko och hennes skepp Perhonnen (Åh, jag saknar Perhonnen) är död. Jeans skepp Leblanc är inte hälften så häftigt.

Space Opera

Det är ingen tvekan att QT-serien är Space Opera. Planeter spräng hit och dit, civilisationen hotas av olika hot och ibland regnar det svarta hål. Det är stort, svulstigt och ett rasande tempo. Mycket bra.

Quantum

Många använder ordet kvant som ‘magic pixie dust’ och det är trevligt att Rajaniemi har ett större vokabulär än så. qbits, entanglement, stranglets hawkings engines, raions är olika saker och de används till olika bisarra funktioner i handlingen. Det är fortfarande helt möjligt att behandla hans specialord som ”Fantasyalviska” men det ger en extra nivå av autenticitet när man tittar på vad de betyder. Han har uppenbarligen lagt mycket kraft på att leta upp exakt rätt ord för rätt fenomen. Inte bara kvantfysik utan rysk kulturhistoria och finska språket.

In Dark Service

HuntS-FCS1-InDarkServiceUK_thumb[1]av Stephen Hunt är en genreöverskridande äventyrsroman som fokuserar på familjerna Carnehan och Lander och de mystiska gask, en ras människor med ‘fler skruvar på spiralen än vanligt folk’.

Jacob Carnehan är predikant i en sömnig gränsstad långt från äventyr och spänning. Han är en fridens man med fru och barn. Men han har en mörk historia som kommer att bli viktig. Han har skaffat sin son Carter en lärlingsplats på biblioteket där han förtvivlat kämpar mot tristess och en allt skarpare känsla av att vara instäng.

Duncan Landor är Carters bästa vän, eller snarare, han var det tills nyligen. Nu har en kvinna kommit emellan dem. Han är stadens rikaste mans son och arvinge.

En dag drabbas staden av ett angrepp av slavskepp och Duncan och hans syster Willow, kvinnan Adelle, Carter och en ung Gask rövas bort. Gaskens far och Jacob Carnehan ger sig ut för att rädda dem.

Karaktärerna är intressanta, speciellt Jacob och Khow men de är inte jättebra. Handlingen är bra men lite förutsägbar. Men världsbygget är enastående. Det är fint planterat, steg för steg, får jag upptäcka en oändlig värld. Bokstavligt oändlig. Världen är jättegammal och fattig på resurser. Gruvdrift är värdelöst eftersom jorden är sedan länge utarmad. I Weyland kommer all metall via karavaner från det rika och civiliserade södern. Norr om Weyland ligger Rodan som lever på än mindre resurser. Men det finns bibliotek nedspängda i klippan och ett radiogille som förmedlar kedjemedelanden från ’90 milion miles away’. (Jag fick slå upp avståndet och det är ganska långt.)
I en oändlig värld, i tid och rum, känns det rimligt att vissa grupper människor har utvecklats långt från medelmänniskan, det känns rimligt att man i Weyland kan ha en steapunkliknande kultur och samtidigt veta tillräckligt om genetik för talesättet ‘twists on the spiral’ utan att för den delen ha genetisk medicin och forskning.

Sammantaget är detta en skitbra bok med hopp om ännu bättre i tvåan (Foul Tide’s Turning) som kommer i maj nästa år.


In Dark Service finns även på Adlibris och Bokus